Jag har blivit påmind om hur lyckligt lottad jag normalt sett är alldeles för många gånger i mitt liv. Att vara vid god hälsa, hoppa, leka, vandra, springa, lära mig åka skidor, detta är en del i att vara lyckligt lottad bland annat. Vi tar ofta rörelse för givet. Men inte förrän vi är begränsade inser vi friheten vi haft och saknar. Att behöva tänka på hur man ska klara av att komma tillbaka efter en skada eller operation till sin tidigare aktivitetsnivå hör inte till vanligheten, men händer då och då under livet. Jag får ganska ofta prata om inställning vid rehabträning med patienterna, och ofta hantera måendet när det är jobbig fas.

Att känna sig hämmad har jag dock fått göra många gånger i livet. Höger knä har opererats 5 gånger, huden på vänster knä (fick inte böja knäet på 6 v). Höger karpaltunnel opererades pga nervinklämning och vänster tumme opererats pga en skada som kallas skidåkartumme (ligament på insidan av tummen går av och man tappar gripstyrkan). Och nu har jag opererat vänster korsband.

Att pressa sig själv

Trots alla operationer jag nämner ovan, så är det här första gången i mitt liv som jag är sjukskriven. De flesta operationer gjordes när jag var anställd, så jag kan inte skylla på att jag var egenföretagare. Jag vägrade att bli sjukskriven och tyckte att jag kan utföra arbete som funkar med en hand; träna patienter i gymet, hjälpa receptionisten etc. Visst har jag varit hemma några dagar efter operation tidigare men har då planerat så att det är innan storhelg tex. Jag offrade hellre en nyårshelg än att vara sjukskriven.

Sanningen är att jag har tröttnat på att pressa mig själv, och jag levde inte i linje med vad jag lärde. Jag har alltid instruerat patienter att sätta sig själv först när kroppen behöver läka. Nu när jag tittar tillbaka på mina tidigare sjukdomsperioder så skakar jag bara på huvudet. Visst är det jobbigt att känna sig svag, ta emot hjälp och inte kunna utföra sitt vanliga arbete. Men jag gjorde ju bara mig själv mer illa, genom att inte acceptera och hantera det som var jobbigt då. Fortsatte sprinta genom livet helt enkelt.

Inställning; tänk rätt

Nu är jag äldre och visare, och tänker därför annorlunda 🙂 Och jag kommer att följa läkarens sjukskrivningsplan fullt ut. Varje förbättring medför glädje; som att det är lite lättare att böja knäet, eller att jag nästan kan stå med sträckt knä. Jag förbannar inte kryckkäpparna, utan är glad att de finns där och kan ta mig runt på ett säkert sätt. Målet med operationen är ju trots allt att känna mig mindre hämmad när rehab är klar. Jag vill ju kunna åka inlines, vandra på ojämn mark, skutta runt på klippor och känna mig mer fri.

Att tänka rätt innebär inte att allt automatiskt är guld och gröna skogar. När jag tappat kryckkäpparna 20 gånger i golvet kommer både grannen under mig och jag att börja förbanna dem. Och när progressionen i rehab då och då avstannar kommer jag bli väldigt frustrerad och ledsen, tröttna på situationen och undra varför livet är så taskigt mot mig. Eller när jag om några veckor fortfarande inte kan behandla som jag brukar kommer jag vara så less på situationen.

Men allt är tillfälligt, för känslor kommer och går vilket är fullständigt normalt. Det gäller att hålla målet i sikte, vara OK med att livet känns surt ibland och komma ihåg att det blir bättre även denna gång. Oavsett om det gäller rehab efter en korsbandsoperation, rehab efter en svår förlossning, foglossning eller någon annan typ av hämmande situation, så är även detta en fas i livet.